Öppna förskolan

Var en sväng på Öppna förskolan idag efter skolan och gud vad folk det kom idag. Skit kul med så många men gud vilken ljudnivå. Haha både jag och Liam slocknade som två klubbade sälar när vi åkte hem. Tur gubben min körde så jag slapp för jag var då trötter. Satt förut och såg mig omkring och insåg att jag har det fruktansvärt bra egentligen. Jag menar hur många är det som är 20 år och som hittat den person man vill leva resten av sitt lvi med? Jag är så lyckligt lottad men min man, min son, vårt hem, min mor, bra hälsa (mellan varven), utbildning, jobb som väntar, vänner och mycket mer. Kan egentligen inte ha det bättre. Finns ju de som inte har någon egentligen. Här sitter man och beklagar sig i mellan åt över vissa saker men egentligen så har jag det väldigt bra. Liam har börjat säga fafa (farfar) och momo (mormor). Är så glad att han har sin familj runt omkring sig. Ja den delen som bryr sig om honom vill säga. Men det är alla andras förlust inte vår och speciellt inte Liams. Han kommer ju inte ens komma ihåg det här när han blir äldre. När jag och min man fick reda på att jag var gravid så blev vi båda extremt chockade men vi beslutade oss från dag 1 att han är vår och här ska han stanna och vi ska ge honom det bästa liv vi kan ge och det har vi gjort. Liam är inte överröst med leksaker, han har mycket begagnat men vad fan gör det för han är överröst med kärlek och lycka. Han har en mor och en far som älskar honom över allt annat. Finns ju de barn som inte har det. Är så extrem lycklig och stolt över min son. Finns ingen finare än han. Har svårt ibland att tro att han faktiskt är min. Att han redan (idag) är 11 månader. Känns ju som igår som man kom hem från BB. Det är egentligen först nu som jag förstår vad folk menat när de sa: Ta vara på den första tiden för det går så fort. Min lille kille börjar bli stor.